"Jag har en dröm...rädda Svarta Pärlan!"

Många av oss har drömmar. Väldigt få av oss väljer att faktiskt ta tag i saken och se till att drömmarna (eller drömmen) går i uppfyllelse. Eller iaf försöker. Vi har alla olika förutsättningar i livet som sätter "ribban" för oss.

En dröm jag har haft i många år är att ha en minibuss, eller husbil, som jag kan bo i och resa runt mest hela tiden. Överallt. Jobba lite här och där, få ihop pengar till bensin och dra vidare till nästa ställe när vinden drar i kläderna. En rastlös själs våta dröm. I somras fick jag och min partner tag i en gammal folkabuss från 1980. Den är svart och helt jättefin. Vi lade ner en hel del pengar på att rusta upp henne och köpte även sprillans nya däck. Allt för att vi skulle kunna ta oss runt så säkert och så långt som möjligt utan att den skulle gå sönder på vägen i någon obskyr bergstrakt. Vi städade ur den rejält och målade om den invändigt. Vi fick till och med tag i en sängram, på gratisbutiken i byn där vi bor, som passade perfekt! Det var som spikat att vi skulle ha just den här bussen och resa för allt vi var värda. Vi köpte bussen i juli och i september lyckades jag ta mitt efterlängtade körkort. Nu var det bara att tuta och köra. Eller?

Svarta Pärlan chillar framför huset där vi bodde sommaren 2013.

I början på oktober, ungefär en vecka efter att jag hämtat ut mitt körkort på posten i Mora så beslöt jag mig för att pysa iväg från byn och testköra Pärlan. Ja, vi kallar henne "Svarta Pärlan", det var en av de tidigare ägarna som hade döpt henne till det och vi tyckte det lät bra. Anyway, jag drog iväg en dryg vecka ner till Göteborg och Småland. Pärlan fungerade jättefint, rullade på lika säkert som en trygg famn i mörkret. Dock insåg jag hur dyr i drift den var. Bussen drar ungefär 1,5 liter bensin per mil på landsväg och nästan 2 liter i stadskörning. Det blev en väldigt dyr tur.

Så den senaste tiden har vi suttit med en del huvudvärk, vi kom fram till att det var bäst att sälja bussen då vi inte har råd med tanke på hur mycket den drar. Men häromdagen fick jag en idé som kanske skulle kunna funka. Vi skulle kunna behålla henne om vi bara kunde byta ut hennes gamla motor till en som är lite nyare och gärna dricker diesel, då det är mer energi-effektivt och räcker längre än vanlig bensin. Dock så skulle detta kosta en hel del pengar. Vi skulle även kanske behöva byta ut växellådan så vi kunde ha fem växlar istället för fyra. Här kommer vi till det verkliga problemet: pengar. Vi har i dagsläget inte råd att byta ut motorn. Jag är student och min partner är för tillfället arbetslös. Och min idé? När ska jag förklara min idé?

Jo, det är som så här att det finns gott om folk därute som reser runt för fulla muggar och får in pengar via s.k. "fundraising"-sidor, alltså pengainsamlings-sidor. Och i utbyte så gör man något roligt, t ex en liten film eller säljer hemgjorda saker som belöning för hjälpen. Så min önskan är att kunna samla ihop tillräckligt med pengar så vi kan byta ut motorn. Dock så verkar de bästa idéerna vara upptagna. eller? Jag skulle vilja ha tips och idéer på vad man kna göra i utbyte mot att det samlas in pengar för en ny motor. T ex plantera ett träd i var tionde stad man åker förbi, hemgjorda armband osv.

Vår plan för tillfället är att ta oss ner till Spanien runt maj/juni. Vart det bär hän efter det vet vi inte. Det får vinden utvisa. Och om vi lyckas fixa ett motorbyte.

Alla bidrag och förslag är välkomna. Och är det så att du känner att du vill ge ett bidrag så får du gärna besöka den här sidan: http://www.gofundme.com/black-pearl

Tusen tack på förhand //
Mattias

Att bygga ett gratis(nästan) växthus!

Det här är något jag borde ha skrivit om i våras, men nu är det som det är och det är alltid bättre sent än aldrig. I vissa fall. Hrm. Hursomhelst, i början av maj så påbörjade Lina och jag bygget av ett växthus som vi uppförde utanför vårt kursboende "Tallgläntan"(för folkhögskoleutbildningen Ekologisk odling och hållbar livsföring i Skattungbyn). Först hade vi tjatat på lärarna i flera månader om hjälp för att kunna bygga ett växthus och efter alltför många "vi får se hur det blir", så blev det som så att vi tröttnade och såg till till att ta tag i saken i våra egna händer. Ofta är det så i livet att om man vill ha något gjort så får man se till att göra det själv.

Hur kom det sig att vi ville bygga ett växthus då? Jo, så här var det, Tallgläntan är en tomt med ett rött hus med vita knutar som ligger en bit utanför själva byn och är omgiven av väldigt många tallar i något som skulle kunna kallas för skog, enda problemet är bara att det inte är en riktig skog då det är ett enormt tallskogs-plantage från 1800-talet. En riktig skog består av flera olika sorters träd. Inte massa likadana. Anyway. Tomten var jättefin med massor av möjligheter och jag hade fantiserat om att ha ett eget växthus redan innan jag kom upp till Skattungbyn och på den vägen var det. Jag ville ha ett växthus. Lina ville också ha ett växthus. Vi byggde ett växthus. Det blev ett växthus. Ett fint växthus. Ett stabilt växthus. Som var nästan gratis. Och skitenkelt att bygga. Ingen av oss hade byggt växthus innan. Förs i våras. Och jävlar vad bra det blev.

Oftast när man funderar på växthus så tänker man sig att det ska vara bastant eller proffsigt eller så tror man att ett växthus kan man bara få tag i på välsorterade byggvaruhus för en sisådär tiotusen riksdaler. Men så är det inte. Mitt och Linas växthus kostade i runda slängor fyrahundrafemtio kronor. Det ni. Fyrahundra för byggplast och dryga femtiolappen för spik. Resten av materialen fann vi här och var. Gratis. Och vårt växthus fungerar utomordentligt bra, det växte så det knakade och det står fortfarande nere på Tallgläntan, utan tak, i dvala inför vintern så att nästa års kurs kan få använda det om de vill.

Nedan följer en pedagogisk bildserie som förhoppningsvis kan inspirera andra till liknande byggprojekt. Det behöver inte kosta tusenlappar för att få till ett bra växthus. Allt som krävs är vilja, svett, blod(inte så mycket), fantasi, innovation, nyfikenhet och tro på sig själv.

Växthuset uppfördes i början av maj 2013 under en vecka.

                                                               "Äta kaka bör man, annars dör man"

Så här såg det ut tre månader senare, i augusti.

Det svarta fåret tuffar vidare.

Here we go. On the road again. Och gött känns det. Lyckades fixa körkortet för en drygt två veckor sedan, fick en möjlighet och såg till att dra ut på en "mini-turné" snarast möjligt. Andningsbehovet var stort. Att få komma bort och andas, kunna slappna av och umgås med folk som inte dömer en.
Än så länge har det varit en riktigt fin vecka med besök och fika hos/med fina gamla och nya vänner och klasskamrater, i Göteborg och Ljungby och snart väntar Värnamo och efter det är det dags att dra vidare hem till dalarna. Det ska bli skönt, fast samtidigt lockar det inte speciellt mycket heller. Har en hel del blandade känslor när det gäller året som har gått då man för det mesta tyvärr inte mått så bra. Men det kanske ändrar sig när skolan tar slut om några veckor. Då kan man iaf välja sitt umgänge lite mer.

Vad är det som inte har funkat så bra då? Relationen med människor. Jag känner att jag har hamnat i en sits som går under benämningen "svarta fåret". Ja, alla ska ju ha en roll i klassen. Tydligen. Det passar sig inte att i en klass där de flesta innehar liknande tankegångar(resten håller tyst) att sätta emot och ifrågasätta vissa förslag och idéer som läggs fram, då kallas det för åsiktsfascism. Och gud nåde den som visar att den blir upprörd eller arg, då blir det dålig stämning och rädslan löper amok. Allt är ju så bra, gulligt och kramigt och vi är alla världens bästa vänner med varandra. Le och var lycklig är du snäll, annars blir det jobbigt för oss alla.Värsta är nog att man skuldbelade sig själv, intalade sig att det var ens eget fel, att man är överdrivet arg och otrevlig och dum. Visst, man är väl inte världens mest lyckliga människa, svårt att vara det med tanke på de erfarenheter man har i ryggsäcken. Men att bygga diskussioner och möten på att alla är överens(Vi vill ju alla samma, eller? Vi vill ju alla väl!) och kritik ses som störande moment är åsiktsfascism om något. Ok, där tog jag i lite, alla måste inte alls vara överens, men att förstöra den goda stämningen kan man göra hemma!
Jag kan ju informera allmänheten om att jag HATAR att sitta i möten. Framförallt när mötena pågår i flera månader, flera dagar, flera timmar och tid som skulle kunna användas till t ex något viktigt spenderas hellre på att diskutera fika-priser och mat-upplägg, en dålig frisyr eller huruvida det är jobbigt att få sms eller inte. Jag höll på att bli tokig de tre första månaderna på kursen av allt jävla daltande och dillande om skitsaker bara för att ALLT ska diskuteras för att det ska bli så rättvist och demokratiskt som möjligt. Tyvärr fungerar inte det då det alltid är vissa personer som stiger fram och tar mer plats än andra, dikterar hur saker och ting ska fungera och fasar ut de som inte har de rätta tankegångarna och ses som störningsmoment. Tyvärr är det så att det här samhället har fostrat oss människor och därur spirar det dolda hierarkier vid eventuella grupperingar eller sammankomster. Eller ja, eller så tror vissa människor att de är förmer än andra helt enkelt. Trams är det i vilket fall.

Så nej, jag är inte särskilt nöjd med det här året, iaf inte relationsmässigt. Självklart är det så att man inte kan fungera med alla människor, den insikten är lika klar som kristall. Vissa får helt enkelt bara fungera som möbler i periferin för att man ska kunna stå ut. Men det mest frustrerande med det här året är nog det att jag själv har ansträngt mig å det grövsta för att bli "snällare", för att "anpassa mig" så att man inte trampar på tår eller sårar någon helt i onödan. Inte för att det verkar ha fungerat särskilt väl. Känslorna man har burit på som innefattar att man inte blir tagen seriöst(eller tagen på allvar), att man konstant har fel och blir missuppfattad var och varannan mening har inte varit lätta att tampas med.

Men så hände det nyligen något vackert. Kanske var det insikten om att skolan snart slutar, eller att självförtroendet fick sig en rejäl skjuts uppåt i och med att jag fick körkortet, kanske av att jag började spendera mer tid åt mig själv, för mig själv(istället för att försöka få folk att tro gott om mig och försöka vara trevlig och snäll). Kanske var det för att jag fick ett bra tips om en fin bok som jag faktiskt läste. Jag insåg att jag inte behöver må på det sättet(dåligt alltså). Det finns ingen anledning. Jag vet med mig själv att jag för det mesta inte är en bitter sur gubbe. Egentligen är jag rätt sprallig, glad, skämtsam och go´. Jag är rejält omtyckt av ett godkänt antal människor(med detta menar jag att jag inte behöver ha hundra personer som slickar mig i röven bara för att det ser coolt ut utåt) och det räcker gott och väl för mig. Är det så att jag inte fungerar ihop med vissa människor, eller att vissa är så konflikträdda att de ser mig som ett konstant hot eller "orosmakare", så får det vara så. Jag är trött på att få höra att jag jämt gör fel, jag är trött på att inte bli tagen på allvar och jag är sinnessjukt jävla less på att få höra att jag skapar dålig stämning och är sur, framförallt när jag inte är sur eller på dåligt humör, utan kanske bara låter "ruffig" i tonen. Such is life, deal with it, eh?

Vafan. Det är mitt liv.

Men men, allt har inte varit pest och kolera. Det här året har även varit otroligt konstruktivt för mig. Framförallt då jag insett att jag tydligen är väldigt kreativ(vilket man inte trodde när man förr hellre satt med en öl i näven) och har åstadkommit flera alster som jag är förträffligt nöjd med. T ex en del slöjderier och ler-kreationer, t o m ett växthus fick jag upp med hjälp utav Lina. Har aldrig byggt ett växthus tidigare i hela mitt liv, men det står fortfarande, fast och bra. Jag har lyckats uppfylla två drömmar som jag burit på i flera år, körkort och husbil. Så visst fan är jag även nöjd med året. Och jag tror på att det kommer bli bättre framöver. Mycket bättre.

Fyra veckor kvar.

"Motstånd är fruktsamt!"

Hm, att försöka översätta frasen "Resistance is fertile" och få det att låta bra på svenska är väl ungefär lika lätt som att gå baklänges genom ett nålsöga.

Hursomhelst, mina tankar och funderingar för dagen kommer röra sig kring olika former utav motstånd, och vad jag anser och tycker är den bästa vägen för att uppnå någon som helst slags seger. Och när jag talar om motstånd så menar jag motståndet till det här samhället vi alla är födda i, motståndet till systemet, till kapitalismen, motståndet till att behöva, ja nästan tvingas, jobba bort större delen av våra liv för att hålla ett system igång som inte bryr sig det minsta om oss som människor, eller vår planet, om det inte gagnar dem. Med "dem" vill jag mena de som sitter i toppen av den moderna näringskedjan, cheferna, politikerna, bankirerna och statscheferna. The rich and the powerful.

Motstånd mot det rådande systemet är en verklighet för många på den här planeten. För vissa är det en kamp på liv och död som t ex i Syd- och Mellanamerika, Nordamerika, Asien och Afrika där bönder och ursprungsfolk slåss för sina liv och sin rätt att existera eller bruka jord. För andra handlar det om en kamp om våra städer, att återta våra gator genom att t ex ockupera hus, skapa alternativa samhällen inuti samhället, upprätta blockader av gator för att markera att gatorna är våra, att stå på barrikaderna, slå sönder kapitalistiska symboler och ge snuten på käften. För en del handlar motståndet om att bege sig ut på landsbygden för att leva ett enkelt liv, odla sin egen mat och i den mån det går; göra sig så självhushållande som är möjligt i det här samhället. Ofta tillsammans med andra människor som har liknande tankar, man vill skapa ett samhälle utanför samhället. För en del andra handlar motstånd om en individuell frigörelse, där man i alla lägen strävar efter sin egen frigörelse och inte böjer sig för någon eller något som inte gagnar en själv. I det sista exemplet så är det extremt lätt och farligt att man börjar självförhärliga sig själv så till den milda grad att människor runtomkring en bara blir objekt för ens egen utveckling(eller mindre värda, mindre smarta, mindre "utvecklade"). Man riskerar att sätta sig på en allt för hög häst helt enkelt. Balans och självinsikt är, i mitt tycke, två viktiga byggstenar på vägen mot personlig frigörelse. Vissa kan till och med gå så långt att de blir självutnämnda gurus.

Motstånd kan vara en kamp på liv och död, men allt som oftast så handlar det om en vilja att skapa ett bättre liv, om inte bara för sig själv, utan även för de nära och kära man har runtomkring sig. Motstånd kommer ur en känsla, eller insikt och vetskap, om att något är fel. Saker och ting fungerar inte som de borde. Innerst inne vet vi alla det. Frågan är bara vad man väljer att göra åt den där gnagande känslan. Och det är handlingen som blir motståndet.

Varför ska man göra motstånd då? Allt är väl bra och frid och fröjd? Det finns ju chips i affärerna och schyssta filmer att ladda ner. Det finns ju massvis med balla saker att köpa som är klimatsmarta som gör att vi räddar världen, vad har vi då för anledning att göra motstånd när vi ändå kan köpa oss loss från våra problem?
Det är just det som är problemet, kära vänner. Att den stora majoriteten går runt med skygglappar stora som Jupiter. En del kan inte se att något är fel, en hel del vägrar inse att något är fel trots att de innerst inne vet att saker och ting inte är så som sig bör. Och de flesta som vet att saker och ting är fel tror att de kan styra allt på rätt spår igen, bara de köper alla de saker(som för övrigt tillverkas i minst lika giftiga fabriker) som politikerna, bankerna, storföretagen säger åt oss att köpa. Samtidigt glömmer man att de är just de(politikerna, storföretagen, bankerna) som har skapat problemen vi förväntas köpa oss loss ifrån.

I mitt tycke så är motstånd en mänsklig skyldighet. Och då menar jag inte att varje kvinna, man och barn ska beväpna sig och börja pricka av de som sitter i systemets förarhytt. Motstånd behöver inte vara våldsamt, det kan även handla om att inte spendera sina pengar på skit som man innerst inne vet att man egentligen inte behöver. Behöver du verkligen det där tv-spelet? Om du nu verkligen känner för att spela tv-spel så kan du gott och väl köpa begagnat, så stödjer du inte fabrikskostnader, tillverkning och utvinning av råvaror på samma sätt. Om man nu bestämt måste handla saker så kan man göra det begagnat och second hand. Ska du köpa bil? Köp då hellre en gammal bil som är skattebefriad(30 år plus), dels stödjer du inte staten lika mycket, dels hjälper du miljön genom att du inte stödjer det rullande fabriksmaskineriet, dvs den konstanta nytillverkningen av saker. Och ja, det är mer miljövänligt då fabriker spyr ur sig mer gifter än bilar, för att inte tala om den närmast gigantiska process för att tillverka en helt ny bil(utvinning av råvaror, tillverkning av diverse gifter, komponenter, plaster, utvinning av olja, processeringar utan dess like, ja you name it). Motstånd kan handla om hur och var du spenderar dina pengar, men även om hur du inte spenderar dina pengar. Motstånd kan även vara att man börjar odla själv, på sin balkong i stan eller om man lyckas hyra ett billigt ställe på landet någonstans och börjar odla mycket. Har du inte körkort, men vill resa så att skorna viftar i vinden, börja lifta med tält, trangia och sovsäck

Varje form av handling som går utanför gränserna för vad som förväntas utav oss är ett slags motstånd.

I mitt tycke så är landsbygden the shit. Varför? Ja landsbygden avfolkas just nu i allt större skala för varje år som går. Det finns mängder och åter mängder med hus och mark som man kan både hyra och köpa för en billig penning. Polisen har inte lika stor kontroll ute i skogen eller på landet som inne i stan. På landsbygden finns möjligheterna att skapa sig det liv man vill ha. Enda kravet är att man får lära sig leva enkelt, billigare och snålare pengamässigt. Däremot kan du få ett enormt mycket rikare liv innehållsmässigt. I Sverige(och hela världen) finns det små, små samhällen eller "communities" med folk som beslutat sig för att sluta slåss, men inte ge upp, utan bara har bestämt sig för att lämna cirkusen som kallas samhället för att skapa något eget, ett alternativt sätt att leva. Nu tror jag inte det är möjligt att bli helt självhusållande, fri eller stå helt utanför samhället så länge hela maskineriet(samhället, civilisationen, systemet) är i rullning. Man kan bli mer självhushållande, mer fri, stå mer utanför karusellen än vad man gör om man skulle bo mitt i smeten. Hur självhushållande man än vill bli, så blir det ändå att man i de flesta fall lever på resterna av samhället(t ex dumpstrar mat eller rotar på soptippar), eller utnyttjar ekonomiska fördelar(eller nackdelar) som CSN, bidrag eller i vissa fall lön om man nu jobbar. En del har sån tur att de är födda i en rik familj med stora tillgångar eller marker som gör att de inte behöver jobba eller leva på bidrag. Det går dock alldeles utmärkt att skala ner, att leva mer personligt och själsligt på mindre pengar. Att bli mindre beroende av det stora maskineriet. Men, här kommer haken, det finns inga guider, ingen rätt väg att gå. varför inte? Tja, dels för att det stora maskineriet inte vill att du ska skala ner och leva mer på mindre pengar och med mindre saker, systemet vill inte att du ska flytta ut till landsbygden och börja odla själv och börja tillverka det du behöver på egen hand. Det stora maskineriet tjänar inga pengar på människor som vill gå den vägen. Därför blir det svårare och svårare att försöka ta sig ur det hela. Det är svårt att ibland få försörjning på landsbygden, svårt att finna jobb osv. Men det går, bara man ger sig fan på det. Har man tur så kan man hamna i en liten by där det finns godhjärtade människor som kanske vill hjälpa just dig genom att du kan få jobba i utbyte mot mat och husrum. WWOOF är en utmärkt fredligt exempel på motstånd mot systemet. Även om det kanske inte finns böcker du kan köpa som visar steg för steg hur du kan ta dig ur(eller jo det finns faktiskt massvis med böcker som tipsar, men att ta sig ur är i grund och botten en individuell handling då vi alla har olika förutsättningar), så finns det däremot gott om människor därute som oftast mer än gärna delar med sig utav sina erfarenheter. Till detta ändamål så är internet en "lifesaver", det finns gott om forum, bloggar och wiki-sajter där man kan hämta information och inspiration från dedikerade människor som vill hjälpa andra.

Glöm inte att det bästa du kan göra är att försöka själv, genom dina handlingar så kan du förhoppningsvis inspirera andra. Det finns alltid en väg, för vissa är den lång och svår, för andra så är det lika lätt som att skära i smör. Huvudsaken är att man aldrig någonsin ger upp.

Mot Sverige i tiden!

Då var det dags igen. Starta en blogg alltså.  Påbörjade en blogg för en drygt tre-fyra år sedan, fast då på engelska, då jag hade en idé, en tanke, om att jag skulle ge mig ut i världen och aldrig mer återvända till detta avlånga, kalla land. Och ville alltså då nå till en internationell "publik", vilka kunde få ta del utav mina resor och tankar/rädslor om livet och eventuella äventyr. Fast mest var det egentligen att jag behövde en slags ventil, få utlopp för mina känslor och funderingar som jag just då inte hade någon att dela dem med.

Nu är det fortfarande så att jag behöver en slags ventil för att få utlopp för vad jag känner, och tänker, men mest av allt behöver jag få utlopp för min passion att skriva. Jag älskar att skriva och har skrivit i många herrans år, allt från små trams-dikter i barnaåren till samhällskritiska fylletexter till mitt gamla punkband där jag sjöng i dryga tiotalet år. Nu fick jag en enorm lust att börja skriva på svenska, dels för att min svenska behöver putsas och dels för att jag helt enkelt vill nära mina författar-drömmar.

Vad denna blogg kommer handla om är kort och gott tankar om livet, om ångest, om rädslor, om resor, om kringstrykeri, om samhällskritik, om kärlek, om döden, om bittra tankar, om lycka, ja, om allt som rör sig i mitt lilla hufvud.

Så, för de av er som inte vet vad jag pysslat med de senaste fyra åren(och som gärna galet nyfiket vill veta) och varför jag anser mig behöva en ventil, så kan ni få en kort resumé.

Saken är den att jag större delen av mitt liv gått igenom ett smärre helvete. Jag växte upp i barnhem, fosterhem och ungdomshem och stundtals med min mor de sista åren innan hon avled när jag var fjorton år i nådens år 1997. Min far var till större delen frånvarande under min uppväxt, de exakta anledningarna till detta kan jag ej på fullaste allvar uttala mig om då jag enbart har min kära mors ord på vad som skedde mellan dem och min far kan jag inte fråga då även han avled i maj 2007. Hursomhelst så var jag, så som jag kände då, med rätta bitter på min far när han helt plötsligt vid min mors död skulle agera riktig far för mig. Det gick inte så bra. Samtidigt som jag fick bo hos en familj där, man skulle kunna kalla, "kulturkrockar" ständigt pågick. Tänk er att en skitunge från Göteborgska förorten helt plötsligt ska anpassa sig till en någorlunda stabil familj i Göteborgska skärgården. Ja, bråkigt blev det emellanåt. Därtill blev jag ordentligt mobbad från det jag gick i sexan, upp till gymnasiet, då jag bytte skola och kommun. Snacka om att må dåligt.

Hursomhelst, Efter ett par ungdomshem, jourhem, fosterhem, träningslägenheter senare så lyckades jag äntligen stå på egna ben från och med jag var 19 år. Mycket av mitt liv har bestått utav kaos, fylla och en del droger emellanåt och en rejäl dos Punk och samhällshat. Det blev intriger, otroheter, vänner som begick självmord, ångest, hemlöshet, våld, ockupationer, konstant flyttande, lögner, falskhet. Ja, you name it. Självklart fanns det perioder då allt var bra och fantastiskt. Men jag kan med lätthet säga att saker och ting började gå käpprakt utför när Halle tog livet av sig under våren 2003. Livet tog vändningar för mig som var utav den olyckliga arten, jag trillade ner i en ångest-spiral utan like, kravlade på botten ovetandes om mitt tillstånd i flera år och tänkte att allt blir bra bara man håller god min, fortsätter supa och lyssna på Punk. Jag var less på allt, folk, staden och livet. Jag drog till Norge 2008 för jag tänkte att jag skulle starta på ny kula. Nya miljöer, nya möjligheter tänkte jag. Huh, "same shit different name", var vad som hände. Självklart hamnade jag i samma kretsar som jag lämnade i Göteborg. Hade det helt fantastiskt i början, ockuperade hus, söp, gick på spelningar och tyckte illa om staten och samhället. Men ibland fick jag nog, drog mig ut till norska landsbygden, bodde i kollektiv som jag trodde skulle vara det ultimata för mig. Det var det inte. Dock höll jag mig nykter i ett halvår. Helt otroligt egentligen hur folk som påstår sig vara ens vänner bara försvinner när man slutar dricka. Flyttade tillbaka in till Oslo och trodde att allt skulle bli bra igen, jag kände mig ju ensam. Började dricka igen och träffade tjej. Allt var bra i början men under vintern 2009 fick mitt lilla psyke nog.
Jag bröt ihop mentalt. Jag orkade inte mer helt enkelt. Jag hade mått så fruktansvärt dåligt psykiskt utan att jag själv förstod det i så många år att hjärnan och hjärtat nu sa stopp. Jag bröt ihop på mitt dåvarande jobb, grät som jag aldrig gråtit förut. Inte nyktert iaf. Jag spillde ut allt jag kände inför min dåvarande chef, hur jag kände med livet, hur jag hatade allt, att jag bara ville dö, men även vad jag helst av allt ville göra. Jag ville leva, jag ville resa, jag ville kunna andas. Där och då hade jag bara två alternativ, antingen tar jag livet av mig, eller så fortsätter jag leva, på mina villkor. Och min chef stöttade mig, förstod. Jag tog mig till akutpsyk i Oslo och spillde ur mig ännu mer. Började gå hos psykolog och knapra anti-depp. Jag valde att leva och göra saker och ting på mitt sätt. Jag slutade dricka återigen, drog mig tillbaka från mina såkallade "vänner" och arbetade som aldrig förr, övertid så ofta som möjligt. Jag skulle dra till Afrika.

Hela våren 2010 arbetade jag och hamstrade pengar och gick till tandläkaren för att reparera ruttna och trasiga tänder. Sedan juli 2010 har jag rest runt i ett tjugotal länder på de afrikanska och europeiska kontinenterna. Jag har gjort massvis med saker som för fem år sedan, för mig, skulle vara helt otänkbara. Jag satte tummen i vädret och liftade för första gången för drygt tre år sedan. Jag har kraftigt reducerat mitt alkoholintag, jag dricker nästan inte alls längre, kanske någon öl då och då. Jag har fört in mitt liv på en mer konstruktiv bana, just nu läser jag till exempel ekologisk odling och hållbar livsföring under ett år på en folkhögskola i Dalarna. Jag har "woofat"(arbetat för mat och husrum) på ett flertal gårdar i Sydafrika och Namibia. Jag har börjat utveckla en konstnärlig sida hos mig som jag ej visste fanns, jag kan tälja! Och är tamejfan bra på det. Jag har skaffat husbil(något som jag har drömt om i flera år) med min nuvarande flickvän. Håller även på och tar körkort och ska köra upp om en dryg månad. Allt jag äger och har får plats i en ryggsäck eller två. Det enda som fattas nu är en hund, så är min mentala bild av mig själv komplett.

Så på tre-fyra år har jag kommit djävulskt långt. Jag har sagt till livet att "nu jävlar har jag fått nog av dig, nu gör jag på mitt sätt!", och så har det rullat på. Självklart har inte solen förgyllt mina himlar hela tiden, jag har mått piss och trevat i ångestens mörker och stått vid randen till förtvivlan ett flertal gånger. Rädslan för vad som "kommer sen" har alltid kittlat mig i nacken, oron för framtiden och självklart alla bittra tankar om vad man fått gå igenom i sitt nu snart trettioettåriga liv. Tänk er själva, hur fan skulle ni må om ni ens gått en meter i mina skor? Det är tunga bördor jag bär på mina axlar, men jag försöker att se dem som erfarenheter, jag försöker att se folk i positivt ljus och ha tro på framtiden. Men det är svårt när samhället, systemet och folk kort och gott har kissat en i ansiktet hela ens liv. Jag är bitter, fruktansvärt bitter på livet, men jag är fruktansvärt trött på att vara bitter. Jag vill ha det bra, jag vill ha ett gott liv. Jag vill kunna ligga på min dödsbädd om jag nu blir gammal och säga till mig själv: "De första trettio åren var ett rent helvete, men jag lyckades vända på steken, jag lyckades ta tag i saken med egna händer, jag vandrade mot livet och vann. Era jävla as, jag vann!"

Det är därför livet är så viktigt för mig, varför jag gör som jag gör, lever som jag gör, jagar de drömmar jag jagar, för jag vill återta rätten till mitt liv. Jag har förtjänat att få ha det bra.

Tudiloo for now, fuckers!