Nu är det fortfarande så att jag behöver en slags ventil för att få utlopp för vad jag känner, och tänker, men mest av allt behöver jag få utlopp för min passion att skriva. Jag älskar att skriva och har skrivit i många herrans år, allt från små trams-dikter i barnaåren till samhällskritiska fylletexter till mitt gamla punkband där jag sjöng i dryga tiotalet år. Nu fick jag en enorm lust att börja skriva på svenska, dels för att min svenska behöver putsas och dels för att jag helt enkelt vill nära mina författar-drömmar.
Vad denna blogg kommer handla om är kort och gott tankar om livet, om ångest, om rädslor, om resor, om kringstrykeri, om samhällskritik, om kärlek, om döden, om bittra tankar, om lycka, ja, om allt som rör sig i mitt lilla hufvud.
Så, för de av er som inte vet vad jag pysslat med de senaste fyra åren(och som gärna galet nyfiket vill veta) och varför jag anser mig behöva en ventil, så kan ni få en kort resumé.
Saken är den att jag större delen av mitt liv gått igenom ett smärre helvete. Jag växte upp i barnhem, fosterhem och ungdomshem och stundtals med min mor de sista åren innan hon avled när jag var fjorton år i nådens år 1997. Min far var till större delen frånvarande under min uppväxt, de exakta anledningarna till detta kan jag ej på fullaste allvar uttala mig om då jag enbart har min kära mors ord på vad som skedde mellan dem och min far kan jag inte fråga då även han avled i maj 2007. Hursomhelst så var jag, så som jag kände då, med rätta bitter på min far när han helt plötsligt vid min mors död skulle agera riktig far för mig. Det gick inte så bra. Samtidigt som jag fick bo hos en familj där, man skulle kunna kalla, "kulturkrockar" ständigt pågick. Tänk er att en skitunge från Göteborgska förorten helt plötsligt ska anpassa sig till en någorlunda stabil familj i Göteborgska skärgården. Ja, bråkigt blev det emellanåt. Därtill blev jag ordentligt mobbad från det jag gick i sexan, upp till gymnasiet, då jag bytte skola och kommun. Snacka om att må dåligt.
Hursomhelst, Efter ett par ungdomshem, jourhem, fosterhem, träningslägenheter senare så lyckades jag äntligen stå på egna ben från och med jag var 19 år. Mycket av mitt liv har bestått utav kaos, fylla och en del droger emellanåt och en rejäl dos Punk och samhällshat. Det blev intriger, otroheter, vänner som begick självmord, ångest, hemlöshet, våld, ockupationer, konstant flyttande, lögner, falskhet. Ja, you name it. Självklart fanns det perioder då allt var bra och fantastiskt. Men jag kan med lätthet säga att saker och ting började gå käpprakt utför när Halle tog livet av sig under våren 2003. Livet tog vändningar för mig som var utav den olyckliga arten, jag trillade ner i en ångest-spiral utan like, kravlade på botten ovetandes om mitt tillstånd i flera år och tänkte att allt blir bra bara man håller god min, fortsätter supa och lyssna på Punk. Jag var less på allt, folk, staden och livet. Jag drog till Norge 2008 för jag tänkte att jag skulle starta på ny kula. Nya miljöer, nya möjligheter tänkte jag. Huh, "same shit different name", var vad som hände. Självklart hamnade jag i samma kretsar som jag lämnade i Göteborg. Hade det helt fantastiskt i början, ockuperade hus, söp, gick på spelningar och tyckte illa om staten och samhället. Men ibland fick jag nog, drog mig ut till norska landsbygden, bodde i kollektiv som jag trodde skulle vara det ultimata för mig. Det var det inte. Dock höll jag mig nykter i ett halvår. Helt otroligt egentligen hur folk som påstår sig vara ens vänner bara försvinner när man slutar dricka. Flyttade tillbaka in till Oslo och trodde att allt skulle bli bra igen, jag kände mig ju ensam. Började dricka igen och träffade tjej. Allt var bra i början men under vintern 2009 fick mitt lilla psyke nog.
Jag bröt ihop mentalt. Jag orkade inte mer helt enkelt. Jag hade mått så fruktansvärt dåligt psykiskt utan att jag själv förstod det i så många år att hjärnan och hjärtat nu sa stopp. Jag bröt ihop på mitt dåvarande jobb, grät som jag aldrig gråtit förut. Inte nyktert iaf. Jag spillde ut allt jag kände inför min dåvarande chef, hur jag kände med livet, hur jag hatade allt, att jag bara ville dö, men även vad jag helst av allt ville göra. Jag ville leva, jag ville resa, jag ville kunna andas. Där och då hade jag bara två alternativ, antingen tar jag livet av mig, eller så fortsätter jag leva, på mina villkor. Och min chef stöttade mig, förstod. Jag tog mig till akutpsyk i Oslo och spillde ur mig ännu mer. Började gå hos psykolog och knapra anti-depp. Jag valde att leva och göra saker och ting på mitt sätt. Jag slutade dricka återigen, drog mig tillbaka från mina såkallade "vänner" och arbetade som aldrig förr, övertid så ofta som möjligt. Jag skulle dra till Afrika.
Hela våren 2010 arbetade jag och hamstrade pengar och gick till tandläkaren för att reparera ruttna och trasiga tänder. Sedan juli 2010 har jag rest runt i ett tjugotal länder på de afrikanska och europeiska kontinenterna. Jag har gjort massvis med saker som för fem år sedan, för mig, skulle vara helt otänkbara. Jag satte tummen i vädret och liftade för första gången för drygt tre år sedan. Jag har kraftigt reducerat mitt alkoholintag, jag dricker nästan inte alls längre, kanske någon öl då och då. Jag har fört in mitt liv på en mer konstruktiv bana, just nu läser jag till exempel ekologisk odling och hållbar livsföring under ett år på en folkhögskola i Dalarna. Jag har "woofat"(arbetat för mat och husrum) på ett flertal gårdar i Sydafrika och Namibia. Jag har börjat utveckla en konstnärlig sida hos mig som jag ej visste fanns, jag kan tälja! Och är tamejfan bra på det. Jag har skaffat husbil(något som jag har drömt om i flera år) med min nuvarande flickvän. Håller även på och tar körkort och ska köra upp om en dryg månad. Allt jag äger och har får plats i en ryggsäck eller två. Det enda som fattas nu är en hund, så är min mentala bild av mig själv komplett.
Så på tre-fyra år har jag kommit djävulskt långt. Jag har sagt till livet att "nu jävlar har jag fått nog av dig, nu gör jag på mitt sätt!", och så har det rullat på. Självklart har inte solen förgyllt mina himlar hela tiden, jag har mått piss och trevat i ångestens mörker och stått vid randen till förtvivlan ett flertal gånger. Rädslan för vad som "kommer sen" har alltid kittlat mig i nacken, oron för framtiden och självklart alla bittra tankar om vad man fått gå igenom i sitt nu snart trettioettåriga liv. Tänk er själva, hur fan skulle ni må om ni ens gått en meter i mina skor? Det är tunga bördor jag bär på mina axlar, men jag försöker att se dem som erfarenheter, jag försöker att se folk i positivt ljus och ha tro på framtiden. Men det är svårt när samhället, systemet och folk kort och gott har kissat en i ansiktet hela ens liv. Jag är bitter, fruktansvärt bitter på livet, men jag är fruktansvärt trött på att vara bitter. Jag vill ha det bra, jag vill ha ett gott liv. Jag vill kunna ligga på min dödsbädd om jag nu blir gammal och säga till mig själv: "De första trettio åren var ett rent helvete, men jag lyckades vända på steken, jag lyckades ta tag i saken med egna händer, jag vandrade mot livet och vann. Era jävla as, jag vann!"
Det är därför livet är så viktigt för mig, varför jag gör som jag gör, lever som jag gör, jagar de drömmar jag jagar, för jag vill återta rätten till mitt liv. Jag har förtjänat att få ha det bra.
Tudiloo for now, fuckers!
