Än så länge har det varit en riktigt fin vecka med besök och fika hos/med fina gamla och nya vänner och klasskamrater, i Göteborg och Ljungby och snart väntar Värnamo och efter det är det dags att dra vidare hem till dalarna. Det ska bli skönt, fast samtidigt lockar det inte speciellt mycket heller. Har en hel del blandade känslor när det gäller året som har gått då man för det mesta tyvärr inte mått så bra. Men det kanske ändrar sig när skolan tar slut om några veckor. Då kan man iaf välja sitt umgänge lite mer.
Vad är det som inte har funkat så bra då? Relationen med människor. Jag känner att jag har hamnat i en sits som går under benämningen "svarta fåret". Ja, alla ska ju ha en roll i klassen. Tydligen. Det passar sig inte att i en klass där de flesta innehar liknande tankegångar(resten håller tyst) att sätta emot och ifrågasätta vissa förslag och idéer som läggs fram, då kallas det för åsiktsfascism. Och gud nåde den som visar att den blir upprörd eller arg, då blir det dålig stämning och rädslan löper amok. Allt är ju så bra, gulligt och kramigt och vi är alla världens bästa vänner med varandra. Le och var lycklig är du snäll, annars blir det jobbigt för oss alla.Värsta är nog att man skuldbelade sig själv, intalade sig att det var ens eget fel, att man är överdrivet arg och otrevlig och dum. Visst, man är väl inte världens mest lyckliga människa, svårt att vara det med tanke på de erfarenheter man har i ryggsäcken. Men att bygga diskussioner och möten på att alla är överens(Vi vill ju alla samma, eller? Vi vill ju alla väl!) och kritik ses som störande moment är åsiktsfascism om något. Ok, där tog jag i lite, alla måste inte alls vara överens, men att förstöra den goda stämningen kan man göra hemma!
Jag kan ju informera allmänheten om att jag HATAR att sitta i möten. Framförallt när mötena pågår i flera månader, flera dagar, flera timmar och tid som skulle kunna användas till t ex något viktigt spenderas hellre på att diskutera fika-priser och mat-upplägg, en dålig frisyr eller huruvida det är jobbigt att få sms eller inte. Jag höll på att bli tokig de tre första månaderna på kursen av allt jävla daltande och dillande om skitsaker bara för att ALLT ska diskuteras för att det ska bli så rättvist och demokratiskt som möjligt. Tyvärr fungerar inte det då det alltid är vissa personer som stiger fram och tar mer plats än andra, dikterar hur saker och ting ska fungera och fasar ut de som inte har de rätta tankegångarna och ses som störningsmoment. Tyvärr är det så att det här samhället har fostrat oss människor och därur spirar det dolda hierarkier vid eventuella grupperingar eller sammankomster. Eller ja, eller så tror vissa människor att de är förmer än andra helt enkelt. Trams är det i vilket fall.
Så nej, jag är inte särskilt nöjd med det här året, iaf inte relationsmässigt. Självklart är det så att man inte kan fungera med alla människor, den insikten är lika klar som kristall. Vissa får helt enkelt bara fungera som möbler i periferin för att man ska kunna stå ut. Men det mest frustrerande med det här året är nog det att jag själv har ansträngt mig å det grövsta för att bli "snällare", för att "anpassa mig" så att man inte trampar på tår eller sårar någon helt i onödan. Inte för att det verkar ha fungerat särskilt väl. Känslorna man har burit på som innefattar att man inte blir tagen seriöst(eller tagen på allvar), att man konstant har fel och blir missuppfattad var och varannan mening har inte varit lätta att tampas med.
Men så hände det nyligen något vackert. Kanske var det insikten om att skolan snart slutar, eller att självförtroendet fick sig en rejäl skjuts uppåt i och med att jag fick körkortet, kanske av att jag började spendera mer tid åt mig själv, för mig själv(istället för att försöka få folk att tro gott om mig och försöka vara trevlig och snäll). Kanske var det för att jag fick ett bra tips om en fin bok som jag faktiskt läste. Jag insåg att jag inte behöver må på det sättet(dåligt alltså). Det finns ingen anledning. Jag vet med mig själv att jag för det mesta inte är en bitter sur gubbe. Egentligen är jag rätt sprallig, glad, skämtsam och go´. Jag är rejält omtyckt av ett godkänt antal människor(med detta menar jag att jag inte behöver ha hundra personer som slickar mig i röven bara för att det ser coolt ut utåt) och det räcker gott och väl för mig. Är det så att jag inte fungerar ihop med vissa människor, eller att vissa är så konflikträdda att de ser mig som ett konstant hot eller "orosmakare", så får det vara så. Jag är trött på att få höra att jag jämt gör fel, jag är trött på att inte bli tagen på allvar och jag är sinnessjukt jävla less på att få höra att jag skapar dålig stämning och är sur, framförallt när jag inte är sur eller på dåligt humör, utan kanske bara låter "ruffig" i tonen. Such is life, deal with it, eh?
Vafan. Det är mitt liv.
Men men, allt har inte varit pest och kolera. Det här året har även varit otroligt konstruktivt för mig. Framförallt då jag insett att jag tydligen är väldigt kreativ(vilket man inte trodde när man förr hellre satt med en öl i näven) och har åstadkommit flera alster som jag är förträffligt nöjd med. T ex en del slöjderier och ler-kreationer, t o m ett växthus fick jag upp med hjälp utav Lina. Har aldrig byggt ett växthus tidigare i hela mitt liv, men det står fortfarande, fast och bra. Jag har lyckats uppfylla två drömmar som jag burit på i flera år, körkort och husbil. Så visst fan är jag även nöjd med året. Och jag tror på att det kommer bli bättre framöver. Mycket bättre.
Fyra veckor kvar.
